Att arbeta med hållbar utveckling och mobilitet

Man kan spendera timmar—ja, om inte en livstid—på att försöka definiera vad hållbar utveckling är. Inte minst utveckling. Sådana diskussioner har i decennium präglat såväl akademiska som politiska debatter. Någon egentlig konsensus har man dock inte lyckats nå under alla år. Finns det något att enas kring? Och hur ska man ens kunna sätta begreppet i relation till arbete?

En gång var utveckling synonymt med ekonomisk tillväxt. Växer ekonomin utvecklas vi. En kanske lite väl smal tanke, men alltjämt en tanke om något progressivt. Ser man till de senaste sjuttio åren har begreppet vidgats enormt.

Ta de aktuella globala hållbarhetsmålen från FN som exempel: ”Globala målen är den mest ambitiösa agendan för hållbar utveckling som världens länder någonsin antagit”. 17 olika mål, som täcker allt från fattigdomsbekämpning och arbetsvillkor, till ekologisk mångfald och bekämpandet av klimatförändringar. Mål, som i sin tur är nedbrutna i 232 olika indikatorer för utveckling. Många områden som skall förbättras—eller om man så vill—se progression.

Hållbarhet då? Då, en käpphäst för trädkramande Woodstock-besökare. I dag, en idé i alla fall de flesta hört talas om, men även något många har anammat i sitt leverne. Medan vi på 1960-talet tänkte oss ett träd mindre kapat i den lokala parken var bättre, ockuperar vi oss i dag med globala tankar som att kanske flyga mindre eller konsumera mindre kött. Ett träd som växer är bättre än ett kapat. Ett kilogram CO₂-utsläpp insparat är bättre är ett som cirkulerar i atmosfären.
Oavsett ambitionsnivån så har den uppmärksamma läsaren kanske noterat att vad vi tänker som hållbart är när vi går från en situation vi bedömer icke-hållbar till helt enkelt en bättre. Vi tar ett steg framåt, vi är progressiva.

Nu har vi alltså två begrepp vilka det varken historiskt eller nu råder någon egentlig enighet kring, utveckling och hållbarhet, som tillsammans bildar ett tredje begrepp, hållbar utveckling. Om utvecklingshistoria visar på att oenighet råder, kan nog de flesta lekmän, tyckare och sakkunniga ändå enas om att hållbar utveckling vilar på en tanke om förbättring.
Sedan vart, hur och genom vem förbättringen skall ta form råder det sedan delade meningar om. Således finns det inget facit över vad hållbar utveckling är.

Men hur arbetar man då progressivt, mot en hållbar utveckling, om det enda vi kan vara säkra på är att det handlar någon typ av förbättring? Låt oss återvända till FN:s globala mål för ett ögonblick. Av de 232 indikatorer målen mäts genom täcks en lång rad av olika branscher och aktörer.
Nationella skolväsenden skall säkerställa inkluderande utbildning, fiskeindustrin skall sörja för marinbiologisk mångfald, bilindustrin skall bidra genom att minska sin miljöpåverkan—exemplen är många. Det finns alltså ingen enskild aktör som är allomfattande och räddar världen på egen hand. Att progressivt jobba för hållbar utveckling är på så vis en gemensam, men egentligen ospecifik, uppgift. Alla kan försöka att dra minst ett strå i stacken.

Ett aktuellt exempel på ett sådant försök är arbetet med mobilitet. Precis som exemplen ovan är arbetet med mobilitet ett försök till att gå från en icke-hållbar situation till en bättre. I detta fall handlar det om att möjliggöra för folk att kunna transportera sig så effektivt som möjligt, och kanske ställa den privata bilen när goda alternativ finns.
Mobilitet hör visserligen inte till vardagsvokabulären ännu, men sett till de effekter man önskar att uppnå inom branschen lär det inte förbli så länge till. Minskad trängsel, minskade utsläpp, ökad flexibilitet, smartare transporter, fler transportalternativ, sömnlösa transporter är exempel på vad den tjänsteinriktade branschen kan bidra med.

Dessa effekter kan i sin tur översättas i FN:s globala hållbarhetsmål. Arbetet med mobilitet bidrar bland annat till hållbara städer (mål 11), kampen mot klimatförändringar (mål 13), hållbar konsumtion (mål 12) och förbättrad infrastruktur (mål 9). Vidare skulle det enkelt kunna argumenteras för mobilitets påverkan av andra mål också.
Kortfattat kan det sägas att mobilitet fångar kärnan i hållbar utveckling—progression. Här finns det väl definierat vad branschen vill och kan förbättra.

Så när ett företag som IUS innovation säger att ”vi brinner för att forma ett hållbart samhälle”, genom vårt arbete med mobilitet, så är det absolut inte lättvindigt. Här finns en genuin tro på att om vi jobbar progressivt gör vi också skillnad. Må hända att IUS arbete med mobilitet inte är hela facit på hur vi uppnår hållbar utveckling, men otvivelaktigt ett ovärderligt strå i stacken.
Så om hållbar utveckling var progression så är det tveklöst att IUS arbete är i linje med det när vi arbetar med att gå från en icke-hållbar situation till en bättre. På så sätt är det också tämligen enkelt att ställa hållbar utveckling i relation till arbete—den relationen behöver inte vara definierad på detaljnivå, men jobbar man progressivt finns den ändå där per automatik.